Tröttsamt stereotypt…

Sitter och läser dagens DN och studsar till på Svensk Biblioteksförenings helsidesannons. Men inte av den anledning som önskas – nämligen att man upplever att det sätt som storförlagens krav ställs mot bibliotekens uppdrag blir ett hot mot verksamheten – utan av hur man väljer att illustrera makt, affärsmässighet och pengar: med en bister äldre man i kostym. En känd stereotyp som, vid flitigt användande, naturligtvis bidrar till att cementera könsroller och maktfördelning i samhället. Eller i alla fall bilden av dem. Tröttsamt obetänksamt. Jag bläddrar vidare, men noterar ändå frågan. Biblioteken är viktiga och det här vill jag titta närmare på. Men att biblioteken ska stå för en modern och jämlik samhällssyn känns nog så viktig i sammanhanget. Rubrikannonsen ”säg hej till din nya bibliotekarie” väcker ju onekligen frågan hur den gamla såg ut – den som då alltså inte upplevdes stå för makt och pengar…

/Anna

 

Politiken måste få ta plats i skolan

Det är mycket om gårdagens kommunfullmäktige nu – men så lyftes också många viktiga frågor. En sådan var moderaten Charles Westerbergs interpellation gällande ungdomsförbundens rätt att bedriva politisk kampanjverksamhet på skolans område. Eller rättare sagt brist på – sedan en tid tillbaka råder nämligen kampanjförbud för ungdomsfördbunden på Nyköpings skolor. Ett beslut som delvis sägs vara grundat på rädslan för extremistpartier.

– Ska vi värna öppenhet, samtal och delaktighet eller ska vi kuva oss för extremismen och stänga ner det demokratiska samtalet mellan ungdomar och partier, var en av Charles Westerbergs frågor till MIljöpartiets Marco Venegas, ordförande i Utbildnings-arbetsmarknads-och integrationsnämnden.

Marco, själv en eldsjäl i kampen mot rasism, levererade ett bra svar: en dialog med de kommunala skolornas rektorer ska inledas och ambitionen är att en handlingsplan utarbetas efter de rekommendationer som finns i skriften ”Politiska partier i skolan”.

Bra. Det borde betyda att en förändring är att vänta och att ett felaktigt beslut rättas till. Men jag valde ändå att göra ett kort inhopp i debatten med följande inlägg:

Att tro att vi kan tiga ihjäl rasism, är ett allvarligt misstag. Att tro att skolungdomar kan skyddas från rasism är ett allvarligt misstag. Sverige är idag ett av flera europeiska länder som har ett extremparti i riksdagen. Och vi ser idag hur allt kallare toner sprids i takt med att den ekonomiska situationen blir allt tuffare. Det här är något vi måste SE, måste jobba emot. Och att tro att vi bygger medvetna och upplysta, starka människor genom att skydda dem från en obehaglig verklighet tror jag är helt fel.

Det är en aspekt. En annan är att det är viktigt att politiken får ta plats, det betyder att demokratin får ta plats. Ett politiskt intresse måste få byggas, och stimuleras, även hos unga. Kanske framför allt hos unga?

 /Anna

Nyköping bör effektivisera arbetet mot våld i nära relationer

På gårdagens kommunfullmäktige ställde jag en interpellation till kommunalråd Urban Granström. Den kommer dock besvaras först på nästa kommunfullmäktige, det vill säga först i höst, men jag fick ändå möjlighet att läsa upp den och passar på att dela den även här. Så varsågoda – min syn på hur Nyköping bör effektivisera arbetet mot våld i nära relationer:

Regeringen utsåg i slutet av april en nationell samordnare för arbetet mot våld i nära relationer. Det blev Stockholms tidigare länspolismästare, Carin Götblad, som fick uppdraget. Tillsättandet av den här tjänsten är en tydlig markering från regeringens sida att man vill och måste ta krafttag mot den här typen av våld.

I Nyköping har vi ingen central funktion motsvarande den som nu finns på riksnivå. Vi har en kvinnofridssamordnare som är kopplad till den sociala divisionen. Och jag frågar mig varför det är så? Våld i nära relationer är brott som smetar av sig på hela samhället – och måste därför förebyggas och motarbetas i alla samhällsområden. För att kunna arbeta med de här frågorna på ett bredare plan borde den här tjänsten omvandlas till en central funktion, med mandat att arbeta över hela kommunen och inom kommunens samtliga divisioner.

Den borgerliga oppositionen i socialnämnden har drivit på för att det ska göras en akut översyn av de verksamheter i kommunen som arbetar med frågor som våld i nära relationer. Och så blir nu också fallet – i augusti ska den översynen vara klar. Det borgar för att vi i framtiden ska kunna få en bättre samverkan mellan, och därmed en större effekt av, de verksamheter i kommunen som arbetar med personer som drabbas av våld i nära relationer – oftast kvinnor och barn, men även män.

Jag avslutade min interpellation med att be Urban Granström om synpunkter på mitt förslag om en central, samordnande funktion när det gäller arbete mot våld i nära relationer. Och det svaret kommer jag alltså att få först på nästa kommunfullmäktige.

/Anna

Sporthall – ja. Dålig affär – nej.

Sporthallsdebatten dominerade gårdagens kommunfullmäktige i Nyköping. En ny sporthall är på sätt och viss ett blocköverskridanded vallöfte. Såväl den röd-gröna majoriteten (eventuellt med betoning på dess rosenröda inslag?) som vi moderater gick till val med ambitionen att bygga en ny sporthall i Nyköping. Men sedan den röd-gröna valsegern 2010 har kommunens ekonomi blivit allt mer ansträngd med nedskärningar i kommunens kärnverksamheter som följd. Personligen inledde jag gårdagen med sammanträde i barn- och ungdomsnämnden, där vi klubbade igenom majoritetens budgetförslag. Det är viktigt att betona att det är ett förslag, men skulle det gå igenom skulle det få alarmerande konsekvenser för barn- och ungdomsverksamheten i vår kommun. Att då några timmar senare, i kommunfullmäktige, rösta ja till en mycket kostsam sporthall kändes för mig helt ogörligt. Känslan av orimlighet späs på av att det förslag som lagts fram är ett mycket kostsamt sådant. 18 miljoner kronor om året, i trettio år, blir kostnaden för kommunen att hyra den nya hallen. Det är en hisnande summa pengar, under en väldigt lång tid. För ett (kall)hyreskontrakt.

Vi och våra allianskollegor begärde återremiss på grund av bristande underlag för vad som ser ut att bli en dyr och dålig affär. Men det betyder inte att vi inte vill ha en ny sporthall. Vi köper bara inte majoritetens åsikt att det handlar om att ”bygga eller inte bygga”. Särskilt inte när det gällande förslaget innebär att vi hyr. Dyrt. Vi tycker att det handlar om att bygga rätt, att hantera skattepengar på ett ansvarsfullt sätt. Och när det skärs ned i kommunens övriga verksamheter är det inte rimligt att betala (onödigt mycket) pengar för en sporthall.

Vi vet att kommunens träningsytor, såväl befintliga hallar som skolornas gymnastiksalar, är fullbokade. Vi vet också att träning, möjligheten att röra på sig, att motionera, är en nyckelingrediens när det gäller det nödvändiga arbetet med att förbättra folkhälsan. Idrotten är viktig – inte bara ur hälsoperspektiv utan också ur ett socialt perspektiv. Den är värd att satsa på. Den måste satsas på.

Men det är inte bara idrotten vi kan säga det om. Det gäller även för flera andra områden som ligger under kommunens ansvar. Vårt ansvar. Att ta ansvar för kommunens ekonomi och verksamheter innebär att göra tuffa val. Det skulle vara så oändligt mycket roligare att säga ja. Men när pengarna inte räcker tvingas man välja. Det finns, i min värld, ingen anledning att resonera annorlunda med kommunens ekonomi än med sin egen hushållsekonomi. Därför vill vi avvakta med en nyinvestering av den här typen. Och, när kommunens ekonomi stabiliserats, se över möjligheterna för att hitta en mer ekonomisk lösning. Och kanske en mer rimlig typ av hall? Det aktuella förslaget beskrivs bättre som en arena, en arena med extra allt

/Anna

Och så ett litet lästips…

Varför är det så tyst om Peter Mangs? Den frågan ställer sig Daniel Poohl i sin ledare i tidningen Expo. Han syftar dock snarare på tystnaden som omger Mangs motiv för de brott han begått – främlingsfientligheten – än själva brotten och den rättegång som pågår.

Varför är det så tyst kring den främlingsfientlighet som verkar förlama samhället. För visst känns det så – som en förlamning? Eller varför reagerar vi inte mer, högre, argare, ledsnare och med en tydligare visad avsky mot den typen av brottslighet som Mangs (om han befinns skyldig) har begått?

Lägg tio minuter på att läsa Daniel Poohls text i tidningen Expo. Här kan du läsa den på nätet!

/Anna

Arbetslinjen i känslor

– Ni moderater pratar bara om arbetslinjen, säger en person jag träffat.  Och fortsätter irriterat:

– Vilken fråga som än kommer upp – barnfattigdom, utanförskap, segregation – så är det enda ni tjatar om er ständiga arbetslinje!

Personen i fråga har, delvis, rätt. Arbetslinjen är något som vi moderater ständigt återkommer till. Fredrik Reinfeldt själv är väldigt noga med att markera att han värnar om jobben, nästan oavsett vilken sakfråga en intervju har tagit sin början i. Tjatigt, tycker många. Brist på empati, tycker andra. Men då har man inte förstått vilken bredd arbetslinjen spänner över.

Förenklat handlar arbetslinjen om att så många människor som möjligt ska ha ett arbete, ett jobb att gå till. För på så sätt tryggar vi välfärden. Visst, men vi vet alla att ett jobb är så mycket mer än en syssla man utför under ett visst antal timmar i veckan. Bortsett från det självklara – att jobbet genererar en lön, pengar att leva på – så är jobbet också en social plattform. Med ett arbete att gå till blir vägen in i det svenska samhället enklare för den som flyttat, eller flytt, hit. Föräldrar med ett arbete att gå till kan bättre försörja sina barn.  Ett eget arbete innebär möjligheten att stå på egna ben, att vara oberoende och fri.  Arbetslinjen handlar därför också om arbetet för en förbättrad integration och ett minskat utanförskap, om arbetet med att skapa ekonomi att försörja våra äldre, vårda våra sjuka, utbilda våra barn. Om att skapa jämställdhet.

Att vägra släppa taget om arbetslinjen innebär att vägra släppa taget om arbetet med att förbättra människors levnadsstandard. Såväl vuxnas som barns, ungas som gamlas.

När vi prioriterar arbetslinjen så pratar vi oftast om jobben, visst, men vi menar så oändligt mycket mer. Jobbfrågan tenderar att fastna i sterila ekonomiska resonemang och mål (som självklart är viktiga). Kanske behöver vi bli bättre på att i större utsträckning prata arbetslinjen ”i känslor”, istället för” i siffror”? För att tydliggöra att det är en fråga som vi inte bara driver med hjärnan, utan även med hjärtat.

/Anna