OS är en kamp för så mycket mer än medaljer

Höga säkerhetskrav som militariserar, sponsorsdealar som snarare begränsar än berikar, oro för trafikkaos och, som kronan på verket, en astronomisk summa pengar som skattebetalarna fått skjuta till för att se världseliten drabba samman i glansen av de fem olympiska ringarna. Ett OS skapar alltid debatt, och väldigt sällan handlar det om sport. I alla fall om man ska se till förberedelseperioden. Och det är bra. Även om jag tycker att det är viktigt att sport måste få vara just ”bara” sport, så känns det minst lika viktigt att tillvarata de mervärden ett stort sportevenemang innebär. Som att de utgör ett tillfälle att lyfta vissa frågor, rikta strålkastarljuset mot orättfärdigheter och ställa krav på förändring. Sen kan man naturligtvis ifrågasätta vad effekten i slutändan blir, kanske inte så stor som önskvärt vore. Men att viktiga frågor lyfts och debatteras är alltid positivt. En sund debatt leder sällan bakåt.

Förra gången OS arrangerades stod Kina som värdland. Och ett hett debattämne blev därmed mänskliga rättigheter. När nu Storbritannien arrangerar spelen är återigen mänskliga värderingar ett ämne som trendar. Men nu med en positiv vinkel – för första gången i spelens historia skickar samtliga deltagande länder minst en kvinnlig deltagare. De tre länderna Saudi-Arabien, Brunei och Quatar tar ett första stapplande steg mot mer mångfald i sina OS-trupper och låter även kvinnliga idrottare representera landet. En annan indikator på idrottens (om än långsamma) väg mot jämställdhet är att USA i år har fler kvinnliga än manliga idrottare i sin trupp.

Kännetecknande för OS är att det är ett evenemang rikt på inspirerande levnadsöden, på förebilder. Att ta sig till ett OS kräver idrottsprestationer på absolut högsta nivå. Väldigt många av de deltagande atleterna är så lyckligt lottade att de har kunnat fokusera helt på att nå toppformen, klara kvalgränser och ta en plats i ett landslag. Men många av de idrottare som under kommande veckor tävlar på arenor runt om i London har fört ytterligare en kamp – nämligen den för förståelse, respekt och förtroende. En kamp för att bli lika behandlad. En kamp för att få möjligheten att få kämpa.

Nur Suryani Mohamed Taibi, är en sådan kämpe. Gravid i åttonde månaden representerar hon Malaysia i skytte. Iklädd slöja och specialsydda byxor skjuter hon inte bara för guld – utan för att bevisa att hon är värd att satsas på.

Tahmina Kohistani är ytterligare ett exempel på en kvinna som inte bara har en enastående fysisk förmåga att springa snabbt, utan även ett pannben av stål när det gäller att ta striden mot fördomar och förtryck. I OS i London är den här 22-åringen den tredje kvinnan i Afghanstans historia att delta i ett OS.

Det finns alltså redan nu, innan invigningsceremonin ens har börjat, personer som bör ses som vinnare. Bara för att de överhuvudtaget lyckats ta sig till London.

OS i London kan ses som en milstolpe i kampen för en jämlik och jämställd idrott. Och då känns det mer passande än någonsin att den svenska fanan bärs fram av en representant för en sport där kvinnor och män tävlar mot varandra på lika villkor – ridsporten.

/Anna

Det finns inga dåliga kläder – bara dåliga debatter, eller?

Jag önskar att det gick att skylla på nyhetstorka när en sådan sak som att Frankrikes bostadsminister Cécile Duflot uppmärksammas för sitt val av kläder vid ett tal till den franska nationalförsamlingen. Men så är det tyvärr inte. Vad kvinnor har på sig, i det här fallet en blommig sommarklänning, tenderar att skapa debatt med jämna mellanrum och även i hyggligt ymnigt nyhetsflöde nå förstasidorna.

Kläder är förvisso intressant. Bortsett från att hålla oss varma – eller svala – så utgör kläderna också ett signalsystem som med olika koder kan stärka eller försvaga intryck och budskap. Väl värt att tänka på vad man sätter på sig alltså. Och kanske därför intressant att rapportera om?  Men då har jag ett litet önskemål: visst, vi kan snacka väskor, klänningar o urringningar – om vi också snackar slipsar, skor o kostymer. För att den franska bostadsministern adresserar nationalförsamlingen i blommig klänning är inte mer intressant än att den franske presidenten representerar sitt land i trista slipsar.

DN:s Linnea Johansson, Aftonbladets Katrine Kielos och The Guardians Agnes Poirier är några som redan skrivit intressanta texter om hur kvinnor bedöms utifrån sin klädsel. Själv har jag redan tröttnat. Låt oss fokusera mer på vad människor står FÖR, än vad de står I.

/Anna

 

Vi måste alltid bekämpa ondskan

Med en kaffekopp i handen och ena ögat på ettårige sonens framfart är jag inte riktigt beredd på den våg av känslor som sköljer över mig när jag slår på tv:n och tv4:s rapportering från ett sorgkantat Oslo fyller rummet. Ett år sedan massakern på Utöya. Jag var lika oförberedd då. Sittandes i bilen på väg hem från en skön grillkväll hos goda vänner. Plötsligt från radion en information så svårintaglig att jag och maken bara stirrade på varandra. Det är kanske ondskans starkaste vapen – förmågan att slå till när man minst anar det, med en träffsäkerhet så knivskarp att man tappar andan. För hur urskillningslöst våld än kan tyckas så drabbar det i slutändan alltid med en kirurgisk exakthet. Ett barn som dödas. Det rycks ifrån sina föräldrar, sin familj, sitt eget liv, och lämnar ett för alltid blödande operationsärr efter sig. Tomrummet kommer aldrig fyllas. Det kommer alltid finnas där. Saknaden kommer alltid kunna slå till med en kraft man aldrig kan lära sig att hantera. Aldrig förbereda sig på.

Tror jag. Egentligen vet jag ju inte. Jag kan bara försöka föreställa mig. Grundat på min egen kärlek till våra egna barn kan jag göra antaganden om hur det måste vara. En orimlig sorg. Jag orkar inte tänka tanken till dess slut.

Ett förlorat barn kan aldrig ersättas. Ett vansinnesdåd kan aldrig göras ogjort. Vi kommer aldrig att kunna vara förberedda när ondskan slår till. Men det vi kan göra är att kämpa mot den. Att på alla sätt och med alla medel bekämpa de krafter i samhället som pyrande ger glöd åt ondskan och som, skulle de få verka utan motstånd, skulle kunna få hela världen att fatta eld. Det kan vi, måste vi, kämpa emot.

De barn som mördades på Utöya var politiskt engagerade. Därför kan dådet, i ännu större utsträckning, ses som ett angrepp på demokratin och de värderingar ett demokratiskt och fritt samhälle står för. Att stå upp för demokratin – att stå emot de negativa strömningar i samhället som hotar den – är något som vi alla måste göra. Inte bara för att hedra de barn som miste livet på Utöya, utan också för att hedra de barn, våra barn, som är morgondagens samhällsbärare.

/Anna