Vi måste alltid bekämpa ondskan

Med en kaffekopp i handen och ena ögat på ettårige sonens framfart är jag inte riktigt beredd på den våg av känslor som sköljer över mig när jag slår på tv:n och tv4:s rapportering från ett sorgkantat Oslo fyller rummet. Ett år sedan massakern på Utöya. Jag var lika oförberedd då. Sittandes i bilen på väg hem från en skön grillkväll hos goda vänner. Plötsligt från radion en information så svårintaglig att jag och maken bara stirrade på varandra. Det är kanske ondskans starkaste vapen – förmågan att slå till när man minst anar det, med en träffsäkerhet så knivskarp att man tappar andan. För hur urskillningslöst våld än kan tyckas så drabbar det i slutändan alltid med en kirurgisk exakthet. Ett barn som dödas. Det rycks ifrån sina föräldrar, sin familj, sitt eget liv, och lämnar ett för alltid blödande operationsärr efter sig. Tomrummet kommer aldrig fyllas. Det kommer alltid finnas där. Saknaden kommer alltid kunna slå till med en kraft man aldrig kan lära sig att hantera. Aldrig förbereda sig på.

Tror jag. Egentligen vet jag ju inte. Jag kan bara försöka föreställa mig. Grundat på min egen kärlek till våra egna barn kan jag göra antaganden om hur det måste vara. En orimlig sorg. Jag orkar inte tänka tanken till dess slut.

Ett förlorat barn kan aldrig ersättas. Ett vansinnesdåd kan aldrig göras ogjort. Vi kommer aldrig att kunna vara förberedda när ondskan slår till. Men det vi kan göra är att kämpa mot den. Att på alla sätt och med alla medel bekämpa de krafter i samhället som pyrande ger glöd åt ondskan och som, skulle de få verka utan motstånd, skulle kunna få hela världen att fatta eld. Det kan vi, måste vi, kämpa emot.

De barn som mördades på Utöya var politiskt engagerade. Därför kan dådet, i ännu större utsträckning, ses som ett angrepp på demokratin och de värderingar ett demokratiskt och fritt samhälle står för. Att stå upp för demokratin – att stå emot de negativa strömningar i samhället som hotar den – är något som vi alla måste göra. Inte bara för att hedra de barn som miste livet på Utöya, utan också för att hedra de barn, våra barn, som är morgondagens samhällsbärare.

/Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s