Skakad och upprörd

Att svenska säkerhetspolisen väljer att leka James Bond på sin personalfest är omöjligt att låta bli att fnissa lite åt. Men leendet stelnar snabbt när man inser kostnaden av tilltaget – en partybudget på drygt fem miljoner kronor. Det är mycket pengar. Orimligt mycket pengar för en personalstyrka på närmare 1 000 personer, som därmed alltså ätit, druckit och roat sig för 5 000 kronor per person. På en kväll. Some party.

Säpochefen, Anders Thornberg menade att personalen förtjänade en uppmuntrande tillställning. Ett uttalande som ekar lika tomt som när Tillväxtverkets förre chef, Christina Lugnet, satsade närmare en miljon kronor på en medarbetardag på Grand Hotel och på fullt allvar påstod att det var det billigaste alternativet.

Det finns så klart mycket att säga om det här. Att Säpo kryddade sitt spektakel med att strula med momsen, och sen hävdade att man inte kände till gällande momsregler för internrepresentation stärker knappast myndighetens anseende. Eller förtroendet för dess chef. Att Christina Lugnet inte verkar medveten om det var och varannan svensk känner till – nämligen att Grand Hotel i Stockholm inte är ett lågbudget alternativ – stärkte inte heller hennes auktoritet som chef.

Men värst av allt är nog den totala bristen på känsla för vad som är rimligt. För utan den spelar det ingen roll hur många regler som sätts, hur många policys som skrivs eller hur många samtal som förs kring stadgar, mål och anseende. Precis som i så många andra fall kommer man, även på en hög chefspost, väldigt långt med sunt förnuft. Liksom man inte kommer särskilt långt alls utan det. Lägg därtill ansvarskänsla. En förmåga att känna ansvar för såväl myndighetens uppdrag och anseende, som de skattepengar som finansierar den. Att se på skattepengar som sina egna är en nyttig tankevurpa att göra innan man spenderar dem. Skulle man själv, eller skulle man i ett eget privat företag, anse sig ha råd att satsa så här mycket pengar på personalfester? Med största sannolikhet inte.

Saknar man den här typen av egenskaper, den här avgörande förmågan att avgöra vad som är rimligt, då hjälper inte en snabbkurs i momshantering eller en briefing om lämpliga konferensanläggningar. Då är man helt enkelt fel person på fel plats. Och det är något som noga bör analyseras när man fortsättningsvis tillsätter myndighetschefer. Det handlar i väldigt stor utsträckning om att hitta goda ledare. Och sedan kräva ansvar.

/Anna

”Åldern spelar ingen roll, om man inte är en ost”

Den här veckan har politiken dragit igång på allvar igen efter viss sommarvila. Igår var det möte med kommunstyrelsen och idag var det dags för höstens första sammanträde i barn- och ungdomsnämnden. Det känns bra, efter ett litet sommaruppehåll känner jag mig taggad att komma igång igen.

En av informationspunkterna på dagens nämnd stod Linn Lidberg för, hon är samordnare för Nyköpings Ungdomsfullmäktige, NU. Det var en verklig humörhöjare. Inte bara för att Linn gjorde en bra dragning, utan också för att just när det gäller ungdomars möjlighet att påverka har Nyköping lite extra stor anledning att slå sig för bröstet. Vi var nämligen den första svenska kommunen att instifta ett ungdomsfullmäktige. Det gjorde vi för sjutton år sedan och sedan dess har alltså alla ungdomar i kommunen rätt att motionera till NU, och NU har i sin tur motionsrätt till Kommunstyrelsen. En plats i NU får man inte via ett politiskt parti, det styrs helt via skolorna – alltså partipolitiskt obundet. Det är en viktig demokratisk funktion, som inte bara ger ungdomar en möjlighet att påverka, den skapar förhoppningsvis ett samhällsengagemang som sträcker sig längre än till 25-årsdagen (den övre åldersgränsen för att sitta med i NU – den nedre är 13 år).

Men trots de uppenbara fördelarna med ett ungdomsfullmäktige så har NU svårt att nå ut till, hör och häpna, skolelever. Linn Lidberg beskrev arbetet med att försöka få kontakt med, och tillträde till, skolorna, som en ”konstant kamp”. Och det är oroväckande. Att ge NU möjlighet att informera och uppmuntra andra ungdomar att engagera sig, göra sina röster hörda och påverka sin situation, borde vara en självklar ambition på Nyköpings skolor. Att skolan står i vägen för ett ungt samhällsengagemang är underkänt, med stort U. Det är ett ”demokratiproblem”, som Linn sa. Och jag håller med. Och antar gärna Linns uppmaning att, när helst jag får tillfälle, skryta om den här fantastiska funktionen vi har i Nyköping.

Möjlighet att se vad NU går för rent organisatoriskt får jag redan på lördag – då anordnar NU ”Typ en debatt 2.0” på Träffen i Nyköping. En paneldebatt där företrädare för de politiska ungdomsförbunden ska debattera utbildning, rasism och miljö. Frågor som är viktiga i alla åldrar. Inte för att åldern ska spela någon roll när det gäller rätten att påverka sin vardag. Eller som Linn sa: ”åldern spelar ingen roll, om man inte är en ost”

/Anna

Pssst! Här hittar du mer info om Nyköpings Ungdomsfullmäktige.