Det krävs ett samhälle för att skydda ett barn…

Illamåendet väller upp i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken. Ilskan drabbar med bedövande kraft. Det går inte att värja sig för de känslor Svenska Dagbladet/Aftonbladets rapport om övergrepp mot barn river upp. Övergrepp så fruktansvärda att tidningarna tvingats varna för stötande innehåll på en artikel som handlar om barn. Det är en brutal verklighet som målas upp i reportagen om pedofilins utbreddhet i Sverige. Och det är en skam för Sverige att det är så. För samtidigt som de flesta människor vid sina sinnens fulla bruk fördömer övergrepp mot barn så har Sverige en lagstiftning som tar betydligt lättsammare på det. Så kallad barnpornografi klassas som brott mot allmän ordning och faller inom samma straffskala som andra ordningsbrott. De klassas alltså inte som sexualbrott och det drabbade barnet klassas därmed inte som målsägande. Alltså inte som offer.

Vi har en lagstiftning som sviker barn. På detta måste det genast bli en ändring. Regering och opposition måste samarbeta för att snabbast möjligt få ny lagstiftning på plats som klassar dessa brott för vad de är med en betydligt strängare straffskala som följd och med en preskriptionstid som ger utrymme för ett offer att växa sig stark nog att kunna nyttja sin rätt till upprättelse. Polisen måste få ökade utredningsresurser, och med det direktiv om prioritering.

På kommunpolitisk nivå har vi inte den lagstiftande makten – men väl möjligheten att säkra största tänkbara trygghet för barn i vår kommun. Vi bör ställa oss frågan om vi gör tillräckligt. Säkerligen kan vi göra mer. Att stärka skolan är en given grundbult för att stärka barn. En resursstark socialtjänst är viktig för att skydda barn. Men detta är knappast det enda.  Allt är inte heller politik och myndighetsinsatser.  Eldsjälar i vardagen som jobbar med barn och alla insatser som får barn att växa gör också barn mer trygga. Barns trygghet skapas av vuxna, och alla vuxna har ett ansvar att bidra till den tryggheten. Som förälder bär man alldeles självklart det största ansvaret för sitt barn, men barn möter så många fler vuxna i sin vardag än sina föräldrar. Och allt för många barn har inga föräldrar.

Det finns ett uttryck som säger att det krävs ett samhälle för att fostra ett barn, men det krävs också ett samhälle för att skydda ett barn. Och samhället är vi.

/ Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s