Skatt är makt. Hur mycket makt är det rimligt att staten har över din vardag?

Skattehöjningar bör ses ur två perspektiv – den ekonomiska och den principiella – men diskuteras nästan uteslutande utifrån det ekonomiska perspektivet.  Och därmed får principfrågan, nämligen den om att skatt också handlar om makt, alldeles för lite utrymme i dagens debatt. Med endast det ekonomiska perspektivet blir det lättare för många att bagatellisera summor och hävda att man gärna bidrar med ”några extra kronor” till den gemensamma välfärden. Ett förhållningssätt som dock innebär att man ställer sig bakom en direkt felaktig tes att högre skatt ger ökade skatteintäkter. Åren med Alliansregering bevisade att den tesen inte stämmer – samtidigt som Alliansen sänkte skatten ökade intäkterna till den gemensamma välfärden.

När nu regeringen aviserar kraftiga skattehöjningar i samband med höstbudgeten bör man komma ihåg att det inte är en engångsföreteelse.  Tvärtom har skattehöjningarna skett succesivt de senaste åren med start 2014 då Socialdemokraterna tillsammans med Sverigedemokraterna stoppade Alliansens sänkta marginalskatter. Sedan dess har skattetrycket i Sverige höjts till en nivå där nu närmare var tredje heltidsarbetande inte ens får behålla hälften av en löneökning. Det är inte svårt att förstå att en sådan skattepolitik knappast främjar människors vilja att utbilda sig, jobba mer och ta större ansvar. Och det är illa nog. Men det är också viktigt att förstå att dessa skattehöjningar innebär en maktförskjutning.  Alla som inser att pengar ger makt och frihet inser också att regeringens skattehöjningar flyttar makt från människor till staten. Med regeringens aviserade skattehöjningar överges en viktig princip om att den som jobbar ska ha hälften kvar av en löneökning. Över de pengar som du har jobbat ihop har alltså politiker större inflytande än du själv. Det är moraliskt fel och det skapar en maktobalans där staten blir för stark på medborgarens bekostnad.

Människors möjlighet att påverka sin egen vardag minskar i samma takt som skatten höjs. Några hundralappar här och där är kanske lätt att vifta bort, men när man undersöker sitt lönebesked lite närmare och konstaterar att drygt hälften försvinner i olika skatter är det inga småsummor längre. Och det sätter ett annat perspektiv på skattefrågan – nämligen den om makt och vem som ska styra din vardag – du själv eller regeringen? Rimligen är det du själv, och då är det dags att sätta ner foten i skattefrågan. Börja med att kolla hur mycket du betalar i skatt och utvärdera sedan vad du tycker att du får för pengarna. För nästa fråga blir naturligtvis just den: levererar välfärden den kvalitet du tycker att du betalar för? Är svaret på den frågan nej, så är viss tröst att den valfrihet Alliansregeringen införde gör att du kan välja bort alternativ du är missnöjd med och välja ett annat som passar bättre. Du kan byta vårdcentral, skola, hemtjänst… Valfrihet är också makt. Men samtidigt som regeringen höjer skatten så driver den också en politik som minskar valfriheten i välfärden.

Slump? Knappast. Höjda skatter och minskad valfrihet är grundbultar i den socialdemokratiska ideologin som omfamnar tesen att det är politiken, inte du, som är bäst lämpad att ta hand om dina pengar och därmed styra över din vardag.
Det är därför skattehöjningar aldrig ska ses endast ur ett ekonomiskt perspektiv, utan också ur maktperspektivet: vem ska ha störst inflytande över ditt liv – du eller staten?

/Anna

Har du koll på hur mycket du betalar i skatt? Om inte – kolla enkelt upp det här, med Skattebetalarnas räknesnurra.

Skatt och makt_FB