Skatt är makt. Hur mycket makt är det rimligt att staten har över din vardag?

Skattehöjningar bör ses ur två perspektiv – den ekonomiska och den principiella – men diskuteras nästan uteslutande utifrån det ekonomiska perspektivet.  Och därmed får principfrågan, nämligen den om att skatt också handlar om makt, alldeles för lite utrymme i dagens debatt. Med endast det ekonomiska perspektivet blir det lättare för många att bagatellisera summor och hävda att man gärna bidrar med ”några extra kronor” till den gemensamma välfärden. Ett förhållningssätt som dock innebär att man ställer sig bakom en direkt felaktig tes att högre skatt ger ökade skatteintäkter. Åren med Alliansregering bevisade att den tesen inte stämmer – samtidigt som Alliansen sänkte skatten ökade intäkterna till den gemensamma välfärden.

När nu regeringen aviserar kraftiga skattehöjningar i samband med höstbudgeten bör man komma ihåg att det inte är en engångsföreteelse.  Tvärtom har skattehöjningarna skett succesivt de senaste åren med start 2014 då Socialdemokraterna tillsammans med Sverigedemokraterna stoppade Alliansens sänkta marginalskatter. Sedan dess har skattetrycket i Sverige höjts till en nivå där nu närmare var tredje heltidsarbetande inte ens får behålla hälften av en löneökning. Det är inte svårt att förstå att en sådan skattepolitik knappast främjar människors vilja att utbilda sig, jobba mer och ta större ansvar. Och det är illa nog. Men det är också viktigt att förstå att dessa skattehöjningar innebär en maktförskjutning.  Alla som inser att pengar ger makt och frihet inser också att regeringens skattehöjningar flyttar makt från människor till staten. Med regeringens aviserade skattehöjningar överges en viktig princip om att den som jobbar ska ha hälften kvar av en löneökning. Över de pengar som du har jobbat ihop har alltså politiker större inflytande än du själv. Det är moraliskt fel och det skapar en maktobalans där staten blir för stark på medborgarens bekostnad.

Människors möjlighet att påverka sin egen vardag minskar i samma takt som skatten höjs. Några hundralappar här och där är kanske lätt att vifta bort, men när man undersöker sitt lönebesked lite närmare och konstaterar att drygt hälften försvinner i olika skatter är det inga småsummor längre. Och det sätter ett annat perspektiv på skattefrågan – nämligen den om makt och vem som ska styra din vardag – du själv eller regeringen? Rimligen är det du själv, och då är det dags att sätta ner foten i skattefrågan. Börja med att kolla hur mycket du betalar i skatt och utvärdera sedan vad du tycker att du får för pengarna. För nästa fråga blir naturligtvis just den: levererar välfärden den kvalitet du tycker att du betalar för? Är svaret på den frågan nej, så är viss tröst att den valfrihet Alliansregeringen införde gör att du kan välja bort alternativ du är missnöjd med och välja ett annat som passar bättre. Du kan byta vårdcentral, skola, hemtjänst… Valfrihet är också makt. Men samtidigt som regeringen höjer skatten så driver den också en politik som minskar valfriheten i välfärden.

Slump? Knappast. Höjda skatter och minskad valfrihet är grundbultar i den socialdemokratiska ideologin som omfamnar tesen att det är politiken, inte du, som är bäst lämpad att ta hand om dina pengar och därmed styra över din vardag.
Det är därför skattehöjningar aldrig ska ses endast ur ett ekonomiskt perspektiv, utan också ur maktperspektivet: vem ska ha störst inflytande över ditt liv – du eller staten?

/Anna

Har du koll på hur mycket du betalar i skatt? Om inte – kolla enkelt upp det här, med Skattebetalarnas räknesnurra.

Skatt och makt_FB

Vad är väl en plats i budgetberedningen…

En annan lösning, någon form av grupp som ska få information… Det är socialdemokraten Veronica Anderssons synnerligen vaga svar på frågan hur oppositionen ska få underlag när hon nu som ordförande för Vård- & Omsorgsnämnden i Nyköping skickar ut oppositionen ur nämndens budgetberedning. Det är ett anmärkningsvärt beslut, på så många plan.

Oppositionen bidrar inte, tycker samma som majoriteten och har inga egna förslag, har Andersson anfört som anledning. Ok, det låter väl som lite av ett drömscenario för en majoritetsledare? Att få leda möten där alla håller med och drar åt samma håll?

Om det nu hade varit sant, såklart. Men även om det finns samsyn kring mycket så drar inte opposition och majoritet åt samma håll. Moderaterna arbetar för bättre förutsättningar för hemtjänsten och därmed för våra äldres möjlighet att välja vilken hjälp de vill ha i sin vardag. Socialdemokraterna driver på i motsatt riktning och försämrar förutsättningarna för hemtjänstföretag och begränsar därmed utbudet. Det är en budgetfråga i allra högsta grad. Moderaterna vill höja timersättningen för hemtjänsten, vilket skulle skapa rimliga förutsättningar för såväl våra hemtjänstföretag som för den kommunala hemtjänsten. I dagsläget jobbar den kommunala i tung motvind och från våra företagare inom hemtjänsten kommer larmsignaler om att förutsättningarna är för tuffa. Under hösten gick ett av företagen i konkurs och anförde då särskilt kommunens hantering som en anledning. I moderaternas skuggbudget för 2017 och kommande planperiod satsar vi 12 miljoner kronor på hemtjänsten i Nyköping, utöver ordinarie budgetuppräkning. Då höjningen av timersättningen inte motsvarat kostnadsökningarna under ett flertal år, dras såväl kommunens egen verksamhet som de privata utförarna med svårigheter att få sina kostnader täckta. Den här satsningen skulle stärka såväl den privata som den kommunala hemtjänsten och säkra ett varaktigt utbud och därmed valfrihet för våra äldre.

Så nog finns det tydliga förslag från den moderata oppositionen i Vård- & Omsorgsnämnden. Och jag förstår att det är en obekväm konflikt för Veronica Andersson, men en seriös politiker möter sånt med argument för sin sak – inte genom att stänga dörren för samtal.

De senaste dagarna har både lokaltidningen Sörmlands Nyheter och Radio p4 Sörmland uppmärksammat Anderssons beslut. Det är bra, för det större perspektivet på frågan är naturligtvis det demokratiska. Och för majoritetens demokratiarbete är det en riktig dikeskörning. Ett mått på demokratin är graden av öppenhet. Öppenhet skapas genom att ge allmänhet och politisk opposition insyn.  Det här beslutet minskar transparens och insyn – och det är tyvärr ett mönster som framträder allt tydligare. Vår röd-gröna majoritet pratar ofta om vikten av demokrati men givet hur de agerar i vardagen känns det allt mer som just prat. Samtalsforum på torget och demokratiberedningar i all ära – men det är signaler som klingar falskt när samma ambitioner inte präglar majoritetens egna politiska arbete.

Politik handlar i stor utsträckning om konflikt. Allt för stor utsträckning ibland. Samtidigt som det är en oppositions uppgift att opponera är det en majoritets uppgift att samla stöd för sina förslag. Båda sidor har tveklöst också ett ansvar för att goda samtal kan föras och (särskilt) på kommunal nivå krävs en förmåga att samlas kring lösningar. Samtidigt som det måste finnas en förståelse och ett utrymme för konflikt och debatt måste det finnas plattformar för samtal och resonemang. En budgetberedning är en sådan plattform. Där informeras såväl majoritet som opposition om det rådande läget inom aktuell verksamhet och där skapas förståelse för hur utmaningar och möjligheter ser ut. Utifrån detta underlag bygger sedan respektive partier sina budgetförslag och det säger sig självt att såväl förslag som den debatt som kommer omgärda dem har allt att vinna på att politikerna är väl insatta. Det  främjar bra diskussioner och politiskt samarbete (och på detta finns också positiva exempel i Nyköping).

Att utesluta oppositionen ur beredningsarbetet får motsatt effekt. En plattform för samtal och avstämningar blir istället bara en del av den politiska konflikten. Där det hade kunnat skapas samförstånd skapas istället missnöje och motsättningar. Och misstänksamhet. För när det inte ges några rimliga förklaringar till varför majoriteten inte vill ge oppositionen insyn i budgetberedningen väcks naturligtvis frågan varför? Varför vill inte Nyköpings socialdemokratiskt ledda majoritet ha en öppen process kring budgetunderlaget i vård &  omsorgsnämnden? Och särskilt inte i tider då man tydligt verkar för att minska företagandet och valfriheten inom hemtjänsten? Är det ett fritt utrymme för att rulla tillbaka valfrihetsreformer som eftersträvas?

En plats i budgetberedningen för oppositionen är med andra ord viktig, också för majoriteten. För öppenhet är en bärande del av demokratin. Och öppenhet skapar trovärdighet – just nu synes Nyköpings politiska ledning beredd att kompromissa med båda delar.

Jag tror på samtal och samarbete – på att minimera konflikt för att maximera effektiva och väl beredda beslut som gynnar Nyköpingsborna. Mitt mål är att moderaterna och Alliansen styr Nyköpings kommun efter 2018 – och då kommer jag ta ansvar för att vi får en arbetsmodell som präglas av dialog och öppenhet.

/Anna

fullsizerender-5Här kan du läsa artiklarna i Sörmlands Nyheter:

En liten dikeskörning för demokratiarbetet i kommunen

Oppositionen slängs ut: de har inte tillfört någonting

 

Länge leve skatte… höjningen?!

På gårdagens kommunfullmäktige klubbades beslutet om en ny sporthall på Rosvalla i Nyköping. Vi oppositionspolitiker debatterade för ännu en återremiss. Kan tyckas tjatigt, men är underlaget bristfälligt så är det. Ekonomiska beslut av den här storleken bör vara väl underbyggda, anser vi. Men där går det en tydlig skiljelinje mellan den röd-gröna majoriteten och Alliansen: Majoriteten tycker att det viktigaste är att bygga, nu. Alliansen tycker att det är viktigast att bygga rätt, när vi har råd. I dagsläget är vår bedömning att vi inte har det – Nyköpings ekonomi är ansträngd. Enligt revisorerna klarar inte kommunen balanskravet och i den budgetberedning som nu pågår skissas det på tuffa nedskärningar. I det läget känns det inte ansvarsfullt att satsa på det sporthallsförslag som majoriteten har lagt fram.

Gårdagens kommunfullmäktige inleddes dessutom med ett mycket välbesökt ”Allmänhetens frågestund”: Nyköpings tennisklubb, såväl aktiva föräldrar som barn, krävde svar på när deras dryga två år långa väntan på en ny tennishall är över. Det är tydligt att den nya sporthallen – sin storlek till trots – knappast tillfredsställer alla behov.

18 miljoner kronor om året, i trettio år, för en ny sporthall. Det är en tung kostnad för Nyköpings invånare att bära. Och det är ändå bara ett av de investeringsobjekt som majoriteten har planerat in. Andra objekt som lär stretcha kommunbudgeten kommande år är den nya högstadieskolan, ett nytt resecentrum, en funktionell lösning på Hamnvägen. För att nämna några. Investering är dock inte rätt ord när det gäller sporthallen. Och det är kanske det mest alarmerande med det förslag som majoriteten har lagt fram: att Nyköpings nya sporthall inte blir Nyköpings – utan byggföretaget Peabs.

Vi sitter just nu i budgetarbeten där besparingskraven är minst sagt kännbara. Ekonomi handlar om val och prioriteringar. Jag vill också ha en ny sporthall. Absolut. Men inte till vilket pris som helst och jag skulle vilja få en tydligare bild av hur priset för den här arenan kommer att se ut i slutändan. Vilka åtgärder tvingas kommunen att vidta? Tvingas vi lägga ner musikskola? Nattdagis? Och vad händer med hemtjänsten?

Ett av huvudargumenten för den här sporthallen är att vi måste satsa på ungdomarna. Och det är helt rätt. Vi måste satsa på ungdomarna. Men ÄR det en satsning på ungdomar när man med ena handen betalar överpris för en sporthall – samtidigt som man med den andra skär ned inom skola, barnomsorg och ungdomsverksamhet?

Jag undrar var pengarna ska tas? Och hur hög skattehöjningen blir?

/Anna

Skakad och upprörd

Att svenska säkerhetspolisen väljer att leka James Bond på sin personalfest är omöjligt att låta bli att fnissa lite åt. Men leendet stelnar snabbt när man inser kostnaden av tilltaget – en partybudget på drygt fem miljoner kronor. Det är mycket pengar. Orimligt mycket pengar för en personalstyrka på närmare 1 000 personer, som därmed alltså ätit, druckit och roat sig för 5 000 kronor per person. På en kväll. Some party.

Säpochefen, Anders Thornberg menade att personalen förtjänade en uppmuntrande tillställning. Ett uttalande som ekar lika tomt som när Tillväxtverkets förre chef, Christina Lugnet, satsade närmare en miljon kronor på en medarbetardag på Grand Hotel och på fullt allvar påstod att det var det billigaste alternativet.

Det finns så klart mycket att säga om det här. Att Säpo kryddade sitt spektakel med att strula med momsen, och sen hävdade att man inte kände till gällande momsregler för internrepresentation stärker knappast myndighetens anseende. Eller förtroendet för dess chef. Att Christina Lugnet inte verkar medveten om det var och varannan svensk känner till – nämligen att Grand Hotel i Stockholm inte är ett lågbudget alternativ – stärkte inte heller hennes auktoritet som chef.

Men värst av allt är nog den totala bristen på känsla för vad som är rimligt. För utan den spelar det ingen roll hur många regler som sätts, hur många policys som skrivs eller hur många samtal som förs kring stadgar, mål och anseende. Precis som i så många andra fall kommer man, även på en hög chefspost, väldigt långt med sunt förnuft. Liksom man inte kommer särskilt långt alls utan det. Lägg därtill ansvarskänsla. En förmåga att känna ansvar för såväl myndighetens uppdrag och anseende, som de skattepengar som finansierar den. Att se på skattepengar som sina egna är en nyttig tankevurpa att göra innan man spenderar dem. Skulle man själv, eller skulle man i ett eget privat företag, anse sig ha råd att satsa så här mycket pengar på personalfester? Med största sannolikhet inte.

Saknar man den här typen av egenskaper, den här avgörande förmågan att avgöra vad som är rimligt, då hjälper inte en snabbkurs i momshantering eller en briefing om lämpliga konferensanläggningar. Då är man helt enkelt fel person på fel plats. Och det är något som noga bör analyseras när man fortsättningsvis tillsätter myndighetschefer. Det handlar i väldigt stor utsträckning om att hitta goda ledare. Och sedan kräva ansvar.

/Anna