Skatt är makt. Hur mycket makt är det rimligt att staten har över din vardag?

Skattehöjningar bör ses ur två perspektiv – den ekonomiska och den principiella – men diskuteras nästan uteslutande utifrån det ekonomiska perspektivet.  Och därmed får principfrågan, nämligen den om att skatt också handlar om makt, alldeles för lite utrymme i dagens debatt. Med endast det ekonomiska perspektivet blir det lättare för många att bagatellisera summor och hävda att man gärna bidrar med ”några extra kronor” till den gemensamma välfärden. Ett förhållningssätt som dock innebär att man ställer sig bakom en direkt felaktig tes att högre skatt ger ökade skatteintäkter. Åren med Alliansregering bevisade att den tesen inte stämmer – samtidigt som Alliansen sänkte skatten ökade intäkterna till den gemensamma välfärden.

När nu regeringen aviserar kraftiga skattehöjningar i samband med höstbudgeten bör man komma ihåg att det inte är en engångsföreteelse.  Tvärtom har skattehöjningarna skett succesivt de senaste åren med start 2014 då Socialdemokraterna tillsammans med Sverigedemokraterna stoppade Alliansens sänkta marginalskatter. Sedan dess har skattetrycket i Sverige höjts till en nivå där nu närmare var tredje heltidsarbetande inte ens får behålla hälften av en löneökning. Det är inte svårt att förstå att en sådan skattepolitik knappast främjar människors vilja att utbilda sig, jobba mer och ta större ansvar. Och det är illa nog. Men det är också viktigt att förstå att dessa skattehöjningar innebär en maktförskjutning.  Alla som inser att pengar ger makt och frihet inser också att regeringens skattehöjningar flyttar makt från människor till staten. Med regeringens aviserade skattehöjningar överges en viktig princip om att den som jobbar ska ha hälften kvar av en löneökning. Över de pengar som du har jobbat ihop har alltså politiker större inflytande än du själv. Det är moraliskt fel och det skapar en maktobalans där staten blir för stark på medborgarens bekostnad.

Människors möjlighet att påverka sin egen vardag minskar i samma takt som skatten höjs. Några hundralappar här och där är kanske lätt att vifta bort, men när man undersöker sitt lönebesked lite närmare och konstaterar att drygt hälften försvinner i olika skatter är det inga småsummor längre. Och det sätter ett annat perspektiv på skattefrågan – nämligen den om makt och vem som ska styra din vardag – du själv eller regeringen? Rimligen är det du själv, och då är det dags att sätta ner foten i skattefrågan. Börja med att kolla hur mycket du betalar i skatt och utvärdera sedan vad du tycker att du får för pengarna. För nästa fråga blir naturligtvis just den: levererar välfärden den kvalitet du tycker att du betalar för? Är svaret på den frågan nej, så är viss tröst att den valfrihet Alliansregeringen införde gör att du kan välja bort alternativ du är missnöjd med och välja ett annat som passar bättre. Du kan byta vårdcentral, skola, hemtjänst… Valfrihet är också makt. Men samtidigt som regeringen höjer skatten så driver den också en politik som minskar valfriheten i välfärden.

Slump? Knappast. Höjda skatter och minskad valfrihet är grundbultar i den socialdemokratiska ideologin som omfamnar tesen att det är politiken, inte du, som är bäst lämpad att ta hand om dina pengar och därmed styra över din vardag.
Det är därför skattehöjningar aldrig ska ses endast ur ett ekonomiskt perspektiv, utan också ur maktperspektivet: vem ska ha störst inflytande över ditt liv – du eller staten?

/Anna

Har du koll på hur mycket du betalar i skatt? Om inte – kolla enkelt upp det här, med Skattebetalarnas räknesnurra.

Skatt och makt_FB

Allas lika värde har vi alla ansvaret att värna

Jag minns, i glasklar skärpa, hur en man trollband en fullsatt aula på Tessinskolan i Nyköping. Det är tjugo år sedan och jag var en av de studenter som gick i tredje ring på gymnasiet. Mannen, smal och grånad, berättade om sitt liv – och sin flykt från koncentrationsläger i Tyskland. Hans livshistoria gjorde ett sådant avtryck att det kändes rent fysiskt. Han överlevde ett kapitel av Europas mest fruktansvärda historia. Och han valde att berätta, så att vi alltid skulle veta och aldrig skulle glömma.
Så att det aldrig skulle kunna upprepas.
Idag är det Förintelsens Minnesdag. 69 år sedan Auschwitz befriades. Och det är, fortfarande och för alltid, upp till oss alla att minnas och agera. Och kämpa mot krafter som inte accepterar alla människors lika värde.

/Anna

Min syn på skolsnippan

Carolina Falkholts målning av en snippa på en vägg i Nyköpings nya högstadium har väckt debatt. Liksom kommunens beslut att måla över den – ett beslut man dock nu backat på, eller? Min syn på saken är i korthet:

Det är alltid välkommet med en debatt om kvinnlig representation i konsten. Välkommet och viktigt. Liksom diskussionen om varför snippor väcker mer uppståndelse än snoppar. Så borde det inte vara, naturligtvis. Men många har jämfört Falkholts graffitti-snippa med statyn av Prometheus som pryder Nicolaiskolans gård och det tycker inte jag är en riktig jämförelse att göra. Statyn på Nico är förvisso naken och ja, man ser snoppen, men det är ett verk som i första hand föreställer en person. Falkholts målning föreställer ett kön. Bara. Och det kan, tycker jag, vara på sin plats att reflektera lite över det. Varför bara ett kön? Varför inte en ”hel kvinna”. Känns inte just det faktum att det bara är en snippa lite objektifierande? Den manliga statyn på Nico är i stolt och ståtlig helfigur. Det kvinnliga konstverket på Nyköpings högstadium är däremot reducerat till ett kön. Kanske är det just det som är konstnärens tanke, en medveten provokation? Fine. Men poängen är tveksam, tycker jag, som menar att vi när det gäller all avbildning av människor måste komma bort från den norm att män oftast avporträtteras med fokus på egenskaper och kvinnor med fokus på kroppar och utseende.

Falkholts målning har dock satt igång en viktig debatt. Det är bra. Det som är ytterst tveksamt är processen innan. Hur är det möjligt att kommunen beställer en målning till sin nybyggda högstadieskola utan att veta vad man faktiskt betalar för? Konst är viktigt, konst betyder något och med konst kan man visa värdegrunder och skapa en anda. Därför ska konst i offentliga lokaler vara noga genomtänkt och ha en tydlig poäng. I fallet Nyköpings högstadium – där en uttalad värdegrund ska vara solidaritet och integration tycker jag man borde ha satsat på ett konstverk som tar upp just det. Mer än gärna med ett uttalat budskap om jämställdhet och alla människors lika värde.

Och appropå integration: Nyköpings högstadium ska samla, integrera och bygga styrka och kunskap hos elever även från andra kulturer än den svenska. Och man kan tycka vad man vill om att vissa kulturer skyler kvinnokroppen i större utsträckning än andra, men ingen tjänar på att skolan blir ett känslo- och konfliktladdat rum för de tjejerna och deras föräldrar. Tvärtom. Skolan ska vara en tillgänglig plats för alla. Ur det perspektivet känns Falkholts verk synnerligen ogenomtänkt.

Nu är målningen där och de reaktioner som kommit från nytillträdda rektorer känns sansade och sunda. Inställningen är att konstverket och den debatt den medför ska bli ett verktyg för att lyfta värderings- och genusfrågor i skolan. Gott. Jag vidhåller att det är en intressant målning, men på fel plats. Att måla över den vore dock ett misstag utifrån den viktiga diskussion den medfört. Förhoppningsvis kan den istället bli en ständig påminnelse om att kvinnor och män fortfarande avbildas så olika. Och uppmuntran till förändring.

/Anna

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2253449-nykopingsrektor-vill-behalla-graffitivagg

Nyköping på årets skämslista

93 av landets 290 kommuner har aldrig haft en kvinnlig ordförande i kommunstyrelsen, det visar en undersökning som tidningen Dagens Samhälle har gjort. Och på listan över den tredjedel av landets kommuner som genom tiderna undantagslöst vikt kommunens högsta politiska befattning till en man finns Nyköping.

Det här är en pinsam lista för Nyköpings kommun att figurera på – den ska vi se till att lämna snarast möjligt. Om ett år är det val, fram till dess har alla partier ett ansvar att ta fram jämställda listor över politiska företrädare, sedan är det medborgarnas tur att välja. 2014 bör en modern (?) kommun som Nyköping vara mer än redo för en kvinnlig ordförande i kommunstyrelsen.

Självklart är det kompetensen som ska styra. De politiska listorna ska toppas av respektive partis starkaste namn. Men tro mig det finns gott om synnerligen starka och kompetenta kvinnor i politiken, det gäller bara att synliggöra dem och ge dem valbara platser på listorna. Här har alltså valberedningar och nomineringskommittéer ett stort ansvar. Det gäller att se, och synliggöra, kompetenserna.

Vi ska alltså inte börja kvotera in kvinnor på styrelseordförandeposten, däremot är det dags att sluta kvotera in män.

/Anna

Så här ser det ut hos Nyköpingsmoderaterna:
Valet 2010 fick Nyköpingsmoderaterna sin första kvinnliga gruppledare, Anne-Marie Wigertz. Det var inte en dag för tidigt. Idag är Anne-Marie vårt oppositionsråd i Nyköping. På Nyköpingsmoderaternas kommunfullmäktigelistas 20 översta placeringar är 9 kvinnor och 10 män. Även viceordförandeposterna i nämnderna är jämnt fördelade mellan kvinnor och män. Det här är ett resultat av en medveten satsning på att få blandade listor, även om det i slutändan är medlemsrösternas utslag som fastställt listorna.

dagens samhälle kso-lista
Senaste numret av Dagens Samhälle.I lilla artikeln kan man läsa att Sveriges första kvinnliga kommunstyrelseordförande var moderat. Ella Tengbom-Velander tog över ordförandeklubban i Helsingborg redan 1976.

Nej tack till kvotering – av såväl kvinnor som män

Igår öppnade finansminister Anders Borg för att en lagstiftning om kvotering kan bli aktuell om vi inte ser en ökad vilja till förändring när det gäller antalet kvinnor i bolagsstyrelser (DN 24/6). Vi Moderatkvinnor säger nej till kvotering. Något som vår ordförande Saila Quicklund är mycket tydlig med i dagens DN. Kvinnor ska känna att de sitter i en styrelse av en enda anledning – att de är rätt person och har rätt kompetens för platsen. Detsamma bör naturligtvis gälla män.

Kanske då lika bra att vara extra tydlig med att vårt nej till kvotering gäller såväl män som kvinnor. Att inte börja kvotera in kvinnor är lika viktigt som att sluta kvotera in män, vilket sker i idag i och med att rekryteringsförfarandet inte är tillräckligt bra. Som ekonomikrönikör Pia Gripenberg uttrycker det ”Få kvinnor vill bli kvoterade in i styrelser. De vill sitta där i kraft av sin egen kompetens. Samtidigt sitter manliga ledamöter kvar på sina poster, till synes bekymmerslösa över att deras främsta merit är att de jagar älg med styrelsens ordförande.” Det är såklart lite raljant uttryckt, och självklart gäller det inte alla män. Men det sker, och rekryteringsprocesserna är så pass begränsade till mindre kretsar att kompetenta kvinnor inte blir lika lätta att hitta. Trots att det idag inte råder någon som helst brist på välutbildade kvinnor. Och här har vi en nyckel till den sneda könsfördelningen i såväl bolagsstyrelser som ledningsgrupper – målbild och rekrytering. Det är kompetens som ska räknas, och får kompetens styra blir rekryteringsförfarandet allt mer avgörande. Bolag som sätter upp tydliga mål när det gäller könsfördelningen i sina styrelser och ledningsgrupper och kopplar detta till de kompetenskrav som finns lär inte ha några problem att skapa en jämn fördelning av män och kvinnor.

Det finns goda exempel på hur man kan satsa här – Battle of the numbers är ett svenskt exempel på ett målmedvetet och näringslivsstyrt arbete för att få fler kvinnor till operativa chefspositioner. I dagens DN berättar rekryteringsproffsen Karin Wallin och Eva Andersson, som driver egna rekryteringsfirman Maquire, att de vid sina 300 senaste rekryteringar låtit jobben går till kvinnor.

Det går alltså. Det är som med det mesta annat – when there’s a will there’s a way. Frågan som bör ställas till storbolagen på Svarta Listan är alltså – varför vill ni inte? Och för ett bolag som vill uppfattas som modernt och framåtsträvande borde det vara en tämligen pinsam fråga att tvingas formulera ett konkret svar på. 

I stället för att hota med kvotering bör vi satsa mer på att öka medvetenheten kring behovet av proffsiga rekryteringsförfaranden och väl sammansatta valberedningar med tydliga mål att öka jämställdheten. Och samtidigt fortsätta det politiska arbetet med att anpassa samhällssystem och förändra attityder så att möjligheten ökar för att två personer i en familj ska kunna driva en karriär.

/Anna

 

Att sluta hjälpa andra löser inga problem

Senaste numret av Dagens Samhälle (nr 4, 2013) bjöd på nedslående läsning: 1 av 3 moderata kommunstyrelseordföranden vill se ett minskat svenskt flyktingmottagande. Anledningen uppges vara integrationsproblem.

Tanken och tron att en minskad flyktingström skulle trolla bort de problem med integration vi idag har känns anmärkningsvärt naiv. Visst, problemen skulle kanske minska i omfång – men de skulle fortfarande finnas där. Tuffa tider tenderar att innebära tuffare attityder, tyvärr. Det ser vi alarmerande bevis på både i Sverige och i övriga Europa. Men att den egna situationen försvåras är ingen ursäkt för att sluta hjälpa andra, som har det oändligt mycket svårare. Att minska ned på antalet flyktingar som söker fristad hos oss, med hänvisning till att vi har problem med integrationen känns mer än lovligt bakvänt. Istället handlar det naturligtvis om att lösa de samhällsproblem som vi har och som står i vägen för ett framgångsrikt flyktingmottagande och en lyckad integration.

Därför kommer dagens besked om att Moderaterna, med migrationsminister Tobias Billström i spetsen, tillsätter en arbetsgrupp med uppdrag att se över migrations- och integrationspolitiken som en väldigt god nyhet. Äntligen! Alliansregeringen har genomfört många förbättringar på det här området – men helt klart inte tillräckligt.  Nu finns alla möjligheter att göra ännu mer – och dessutom tydligt markera att vi lägger stor vikt vid den här frågan. Förhoppningsvis medför också initiativet att vi kan få en debatt om integration och invandring som bygger på sunda värderingar och en positiv syn på invandring, där vi ser människor som möjligheter – inte som problem.

Anna

P.S. Du kan läsa mer om arbetsgruppen här.

 

Flicka – och fruktad frihetskämpe

I dag är det den internationella flickdagen, och på ett sjukhus i Pakistan kämpar en av världens flickors största frihetskämpar – Malala Yousafzai – för sitt liv. Malala är bara fjorton år, men ansågs ändå utgöra ett sådant hot att Pakistans talibanrörelse häromdagen försökte mörda henne. Malalas hotfullhet består i hennes öppna kritik av talibanerna och i hennes kamp för flickors lika rättigheter. Förra året nominerade organisationen Kids Rights Foundation henne till det internationella barnfredspriset. I tisdags sköts hon utanför sin skolbuss i Swatdalen i Pakistan. Talibanerna har tagit på sig ansvaret för dådet och Pakistans arméchef har i ett synnerligen skarpt uttalande fördömt det.  Läkarna som behandlar Malala uppger, enligt SvD idag, att hon har 70% chans att överleva.

Att finna ord för den våg av känslor som sköljer över mig när jag läser om Malalas situation är svårt. Ilska, vanmakt, sorg, uppgivenhet, kampvilja, raseri… Men också en väldig beundran för detta mod en fjortonårig tjej visar när hon i en egen blogg börjar kritisera talibanernas övergrepp, och tar upp kampen för sin och andra tjejers rätt att gå i skolan. Vilken förebild. Vilken fantastisk människa. Måtte hon överleva.

Den internationella flickdagen är instiftad av FN:s generalförsamling. Syftet med dagen är att uppmärksamma flickors särskilt utsatta situation. Så låt oss göra det. Men inte bara idag, utan alla dagar. Alltid.

Min lokaltidning, Sörmlands Nyheter, skriver idag om att stress, oro och nedstämdhet är dubbelt så vanligt hos tjejer i tonåren som hos pojkar i samma ålder. Det är djupt oroande. Tjejers utsatthet och en bristande jämställdhet är sannolikt några av anledningarna. Det är viktigt att komma ihåg, i arbetet för jämställdhet, att det inte bara handlar om vuxna kvinnor i arbetslivet, om lika lön och chefsposter. Utan att det i lika stor, om inte större, utsträckning handlar om att skapa samma förutsättningar för unga tjejer och killar. För barn. Jämställdhetsarbetet måste finnas med redan i förskolan så att barnen fostras till en uppfattning om allas lika värde. Och det är vi vuxna som måste ta ansvaret för den fostran.

I Nyköpingsmoderaternas skuggbudget för 2013 poängterar vi särskilt vikten av att fånga upp och stötta unga flickor som mår allt sämre. Vi tror att det behövs en genomgripande förändring av både syn- och arbetssätt när det gäller ungdomar som mår psykiskt dåligt. Tidiga helhetslösningar som är långsiktiga och väl samordnade tror vi är a och o för att kunna vända den här negativa utvecklingen.

Under det senaste året har jag tillsammans med mina partikollegor Tina Palme, Lottie Svebéus och Måns Cederberg arbetat särskilt med Nyköpingsmoderaternas politik i barnfrågor. Som ett led i det arbetet har vi ikväll bjudit in vår socialförsäkringsminister Ulf Kristersson att tala om barn och hur Moderaterna vill förbättra barns situation i Sverige. Vår förhoppning är att så många som möjligt vill komma och lyssna, ställa frågor och bolla idéer. Prata barn, helt enkelt. Klockan 18.30 slår vi upp dörrarna till Pelles Lusthus. Varmt välkommen, du med.

/Anna