Vad är väl en plats i budgetberedningen…

En annan lösning, någon form av grupp som ska få information… Det är socialdemokraten Veronica Anderssons synnerligen vaga svar på frågan hur oppositionen ska få underlag när hon nu som ordförande för Vård- & Omsorgsnämnden i Nyköping skickar ut oppositionen ur nämndens budgetberedning. Det är ett anmärkningsvärt beslut, på så många plan.

Oppositionen bidrar inte, tycker samma som majoriteten och har inga egna förslag, har Andersson anfört som anledning. Ok, det låter väl som lite av ett drömscenario för en majoritetsledare? Att få leda möten där alla håller med och drar åt samma håll?

Om det nu hade varit sant, såklart. Men även om det finns samsyn kring mycket så drar inte opposition och majoritet åt samma håll. Moderaterna arbetar för bättre förutsättningar för hemtjänsten och därmed för våra äldres möjlighet att välja vilken hjälp de vill ha i sin vardag. Socialdemokraterna driver på i motsatt riktning och försämrar förutsättningarna för hemtjänstföretag och begränsar därmed utbudet. Det är en budgetfråga i allra högsta grad. Moderaterna vill höja timersättningen för hemtjänsten, vilket skulle skapa rimliga förutsättningar för såväl våra hemtjänstföretag som för den kommunala hemtjänsten. I dagsläget jobbar den kommunala i tung motvind och från våra företagare inom hemtjänsten kommer larmsignaler om att förutsättningarna är för tuffa. Under hösten gick ett av företagen i konkurs och anförde då särskilt kommunens hantering som en anledning. I moderaternas skuggbudget för 2017 och kommande planperiod satsar vi 12 miljoner kronor på hemtjänsten i Nyköping, utöver ordinarie budgetuppräkning. Då höjningen av timersättningen inte motsvarat kostnadsökningarna under ett flertal år, dras såväl kommunens egen verksamhet som de privata utförarna med svårigheter att få sina kostnader täckta. Den här satsningen skulle stärka såväl den privata som den kommunala hemtjänsten och säkra ett varaktigt utbud och därmed valfrihet för våra äldre.

Så nog finns det tydliga förslag från den moderata oppositionen i Vård- & Omsorgsnämnden. Och jag förstår att det är en obekväm konflikt för Veronica Andersson, men en seriös politiker möter sånt med argument för sin sak – inte genom att stänga dörren för samtal.

De senaste dagarna har både lokaltidningen Sörmlands Nyheter och Radio p4 Sörmland uppmärksammat Anderssons beslut. Det är bra, för det större perspektivet på frågan är naturligtvis det demokratiska. Och för majoritetens demokratiarbete är det en riktig dikeskörning. Ett mått på demokratin är graden av öppenhet. Öppenhet skapas genom att ge allmänhet och politisk opposition insyn.  Det här beslutet minskar transparens och insyn – och det är tyvärr ett mönster som framträder allt tydligare. Vår röd-gröna majoritet pratar ofta om vikten av demokrati men givet hur de agerar i vardagen känns det allt mer som just prat. Samtalsforum på torget och demokratiberedningar i all ära – men det är signaler som klingar falskt när samma ambitioner inte präglar majoritetens egna politiska arbete.

Politik handlar i stor utsträckning om konflikt. Allt för stor utsträckning ibland. Samtidigt som det är en oppositions uppgift att opponera är det en majoritets uppgift att samla stöd för sina förslag. Båda sidor har tveklöst också ett ansvar för att goda samtal kan föras och (särskilt) på kommunal nivå krävs en förmåga att samlas kring lösningar. Samtidigt som det måste finnas en förståelse och ett utrymme för konflikt och debatt måste det finnas plattformar för samtal och resonemang. En budgetberedning är en sådan plattform. Där informeras såväl majoritet som opposition om det rådande läget inom aktuell verksamhet och där skapas förståelse för hur utmaningar och möjligheter ser ut. Utifrån detta underlag bygger sedan respektive partier sina budgetförslag och det säger sig självt att såväl förslag som den debatt som kommer omgärda dem har allt att vinna på att politikerna är väl insatta. Det  främjar bra diskussioner och politiskt samarbete (och på detta finns också positiva exempel i Nyköping).

Att utesluta oppositionen ur beredningsarbetet får motsatt effekt. En plattform för samtal och avstämningar blir istället bara en del av den politiska konflikten. Där det hade kunnat skapas samförstånd skapas istället missnöje och motsättningar. Och misstänksamhet. För när det inte ges några rimliga förklaringar till varför majoriteten inte vill ge oppositionen insyn i budgetberedningen väcks naturligtvis frågan varför? Varför vill inte Nyköpings socialdemokratiskt ledda majoritet ha en öppen process kring budgetunderlaget i vård &  omsorgsnämnden? Och särskilt inte i tider då man tydligt verkar för att minska företagandet och valfriheten inom hemtjänsten? Är det ett fritt utrymme för att rulla tillbaka valfrihetsreformer som eftersträvas?

En plats i budgetberedningen för oppositionen är med andra ord viktig, också för majoriteten. För öppenhet är en bärande del av demokratin. Och öppenhet skapar trovärdighet – just nu synes Nyköpings politiska ledning beredd att kompromissa med båda delar.

Jag tror på samtal och samarbete – på att minimera konflikt för att maximera effektiva och väl beredda beslut som gynnar Nyköpingsborna. Mitt mål är att moderaterna och Alliansen styr Nyköpings kommun efter 2018 – och då kommer jag ta ansvar för att vi får en arbetsmodell som präglas av dialog och öppenhet.

/Anna

Här kan du läsa artiklarna i Sörmlands Nyheter:

En liten dikeskörning för demokratiarbetet i kommunen

Oppositionen slängs ut: de har inte tillfört någonting

 

”Åldern spelar ingen roll, om man inte är en ost”

Den här veckan har politiken dragit igång på allvar igen efter viss sommarvila. Igår var det möte med kommunstyrelsen och idag var det dags för höstens första sammanträde i barn- och ungdomsnämnden. Det känns bra, efter ett litet sommaruppehåll känner jag mig taggad att komma igång igen.

En av informationspunkterna på dagens nämnd stod Linn Lidberg för, hon är samordnare för Nyköpings Ungdomsfullmäktige, NU. Det var en verklig humörhöjare. Inte bara för att Linn gjorde en bra dragning, utan också för att just när det gäller ungdomars möjlighet att påverka har Nyköping lite extra stor anledning att slå sig för bröstet. Vi var nämligen den första svenska kommunen att instifta ett ungdomsfullmäktige. Det gjorde vi för sjutton år sedan och sedan dess har alltså alla ungdomar i kommunen rätt att motionera till NU, och NU har i sin tur motionsrätt till Kommunstyrelsen. En plats i NU får man inte via ett politiskt parti, det styrs helt via skolorna – alltså partipolitiskt obundet. Det är en viktig demokratisk funktion, som inte bara ger ungdomar en möjlighet att påverka, den skapar förhoppningsvis ett samhällsengagemang som sträcker sig längre än till 25-årsdagen (den övre åldersgränsen för att sitta med i NU – den nedre är 13 år).

Men trots de uppenbara fördelarna med ett ungdomsfullmäktige så har NU svårt att nå ut till, hör och häpna, skolelever. Linn Lidberg beskrev arbetet med att försöka få kontakt med, och tillträde till, skolorna, som en ”konstant kamp”. Och det är oroväckande. Att ge NU möjlighet att informera och uppmuntra andra ungdomar att engagera sig, göra sina röster hörda och påverka sin situation, borde vara en självklar ambition på Nyköpings skolor. Att skolan står i vägen för ett ungt samhällsengagemang är underkänt, med stort U. Det är ett ”demokratiproblem”, som Linn sa. Och jag håller med. Och antar gärna Linns uppmaning att, när helst jag får tillfälle, skryta om den här fantastiska funktionen vi har i Nyköping.

Möjlighet att se vad NU går för rent organisatoriskt får jag redan på lördag – då anordnar NU ”Typ en debatt 2.0” på Träffen i Nyköping. En paneldebatt där företrädare för de politiska ungdomsförbunden ska debattera utbildning, rasism och miljö. Frågor som är viktiga i alla åldrar. Inte för att åldern ska spela någon roll när det gäller rätten att påverka sin vardag. Eller som Linn sa: ”åldern spelar ingen roll, om man inte är en ost”

/Anna

Pssst! Här hittar du mer info om Nyköpings Ungdomsfullmäktige.

Vi måste alltid bekämpa ondskan

Med en kaffekopp i handen och ena ögat på ettårige sonens framfart är jag inte riktigt beredd på den våg av känslor som sköljer över mig när jag slår på tv:n och tv4:s rapportering från ett sorgkantat Oslo fyller rummet. Ett år sedan massakern på Utöya. Jag var lika oförberedd då. Sittandes i bilen på väg hem från en skön grillkväll hos goda vänner. Plötsligt från radion en information så svårintaglig att jag och maken bara stirrade på varandra. Det är kanske ondskans starkaste vapen – förmågan att slå till när man minst anar det, med en träffsäkerhet så knivskarp att man tappar andan. För hur urskillningslöst våld än kan tyckas så drabbar det i slutändan alltid med en kirurgisk exakthet. Ett barn som dödas. Det rycks ifrån sina föräldrar, sin familj, sitt eget liv, och lämnar ett för alltid blödande operationsärr efter sig. Tomrummet kommer aldrig fyllas. Det kommer alltid finnas där. Saknaden kommer alltid kunna slå till med en kraft man aldrig kan lära sig att hantera. Aldrig förbereda sig på.

Tror jag. Egentligen vet jag ju inte. Jag kan bara försöka föreställa mig. Grundat på min egen kärlek till våra egna barn kan jag göra antaganden om hur det måste vara. En orimlig sorg. Jag orkar inte tänka tanken till dess slut.

Ett förlorat barn kan aldrig ersättas. Ett vansinnesdåd kan aldrig göras ogjort. Vi kommer aldrig att kunna vara förberedda när ondskan slår till. Men det vi kan göra är att kämpa mot den. Att på alla sätt och med alla medel bekämpa de krafter i samhället som pyrande ger glöd åt ondskan och som, skulle de få verka utan motstånd, skulle kunna få hela världen att fatta eld. Det kan vi, måste vi, kämpa emot.

De barn som mördades på Utöya var politiskt engagerade. Därför kan dådet, i ännu större utsträckning, ses som ett angrepp på demokratin och de värderingar ett demokratiskt och fritt samhälle står för. Att stå upp för demokratin – att stå emot de negativa strömningar i samhället som hotar den – är något som vi alla måste göra. Inte bara för att hedra de barn som miste livet på Utöya, utan också för att hedra de barn, våra barn, som är morgondagens samhällsbärare.

/Anna

Politiken måste få ta plats i skolan

Det är mycket om gårdagens kommunfullmäktige nu – men så lyftes också många viktiga frågor. En sådan var moderaten Charles Westerbergs interpellation gällande ungdomsförbundens rätt att bedriva politisk kampanjverksamhet på skolans område. Eller rättare sagt brist på – sedan en tid tillbaka råder nämligen kampanjförbud för ungdomsfördbunden på Nyköpings skolor. Ett beslut som delvis sägs vara grundat på rädslan för extremistpartier.

– Ska vi värna öppenhet, samtal och delaktighet eller ska vi kuva oss för extremismen och stänga ner det demokratiska samtalet mellan ungdomar och partier, var en av Charles Westerbergs frågor till MIljöpartiets Marco Venegas, ordförande i Utbildnings-arbetsmarknads-och integrationsnämnden.

Marco, själv en eldsjäl i kampen mot rasism, levererade ett bra svar: en dialog med de kommunala skolornas rektorer ska inledas och ambitionen är att en handlingsplan utarbetas efter de rekommendationer som finns i skriften ”Politiska partier i skolan”.

Bra. Det borde betyda att en förändring är att vänta och att ett felaktigt beslut rättas till. Men jag valde ändå att göra ett kort inhopp i debatten med följande inlägg:

Att tro att vi kan tiga ihjäl rasism, är ett allvarligt misstag. Att tro att skolungdomar kan skyddas från rasism är ett allvarligt misstag. Sverige är idag ett av flera europeiska länder som har ett extremparti i riksdagen. Och vi ser idag hur allt kallare toner sprids i takt med att den ekonomiska situationen blir allt tuffare. Det här är något vi måste SE, måste jobba emot. Och att tro att vi bygger medvetna och upplysta, starka människor genom att skydda dem från en obehaglig verklighet tror jag är helt fel.

Det är en aspekt. En annan är att det är viktigt att politiken får ta plats, det betyder att demokratin får ta plats. Ett politiskt intresse måste få byggas, och stimuleras, även hos unga. Kanske framför allt hos unga?

 /Anna